Viktigt för alla!

Läs mer om grundvillkor på www.miljohusesyn.nu.

Miljöbalken

Miljöbalken utgör en samordnad miljölagstiftning. I miljöbalkens andra kapitel finns ett antal allmänna hänsynsregler som ger uttryck för bl.a. försiktighetsprincipen, produktvalsprincipen samt principer om hushållning, kretslopp och lämplig lokalisering av verksamheter och åtgärder. Lagstiftningen fungerar förebyggande genom att ställa bindande krav på den som driver verksamhet eller vidtar åtgärder att skaffa sig kunskaper om ingreppens miljöeffekter samt genom principen att ”förorenaren betalar”. Kraven enligt hänsynsreglerna gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. En rimlighetsavvägning ska ske av nyttan av försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för dem.

Tillsynsmyndigheterna har befogenhet att direkt lägga hänsynsreglerna till grund för förelägganden, förbud, villkor vid tillståndsprövning m.m. De allmänt hållna hänsynsreglerna får på så sätt sitt innehåll konkretiserat genom föreskrifter eller beslut i enskilda fall. Åtalsanmälan sker vid misstanke om brott mot miljöbalkens bestämmelser. Vid mindre allvarliga överträdelser kan till exempel miljösanktionsavgifter beslutas. Läs mer om Miljösanktionsavgifter på www.miljohusesyn.nu.

Hygien- och kontrollförordningar

Varför gemensamma regler om hygien och kontroll i EU?
En rad foder- och livsmedelskriser (BSE, dioxin etc.) ledde till att EU-kommissionen i början av 2000-talet föreslog nya EU-förordningar om livsmedelssäkerhet, inklusive hygien och kontroll. Förordning (EG) nr 178/2002 trädde i kraft år 2005 och resterande förordningar började gälla år 2006. EU-förordningar omarbetas inte till nationella föreskrifter utan gäller direkt inom hela EU. För handel med varor mellan medlemsstater inom EU gäller fri rörlighet. Varor från ett annat EU-land eller som importerats till annat EU-land kan fritt tas in i Sverige. Eftersom varor säljs på en gemensam EU-marknad finns det även handelsnormer (en sorts kvalitets- och produktbeskrivning) att ta hänsyn till.

Livsmedelslagstiftningen gäller även för primärproduktionen!
Livsmedelslagstiftningen omfattar både livsmedel och foder i primärproduktionen. Det innebär att t.ex. odling och skörd av växter, uppfödning av livsmedelsproducerande djur före slakt och produktion av mjölk, ägg och honung omfattas. Lagring, hantering och transport på gården samt transport till en första mottagare, exempelvis slakteri, kvarn, grönsaksgrossist eller packeri av egna primärprodukter, omfattas om du utför transporten själv. För närmare information kontakta din länsstyrelse. Det är syftet med produktionen som avgör om verksamheten är att betrakta som primärproduktion eller inte. Det levande djuret är inte livsmedel före slakt. Däremot omfattas djuruppfödning och produktion av primärprodukter av animaliskt ursprung och som är avsedda att användas som livsmedel, av kraven i livsmedelslagstiftningen. På samma sätt omfattas växtodling av livsmedelslagstiftningen om produkten är tänkt att ingå i livsmedelskedjan.

Reglerna finns framför allt i EG-förordningarna nr 178/2002, 183/2005, 852/2004 och 853/2004. Den som enbart håller djur, odlar eller producerar livsmedel för privat konsumtion omfattas inte av livsmedelslagstiftningens krav. Lagstiftningen vänder sig till företagen och är mer inriktade på de mål som ska uppnås, dvs. säkra livsmedel, säkert foder och gott djurskydd. Livsmedel ska också vara märkta så att konsumenterna inte vilseleds, (EG-förordningen 1169/2011). I många fall är de nya reglerna flexibla och kan anpassas efter lokala och individuella förhållanden.

Det ger företagen möjlighet att välja olika vägar för att uppnå målen. I livsmedelslagstiftningen betonas ansvar, spårbarhet, egenkontroll och flexibilitet. Producentens ansvar för egenkontroll betonas starkare i dagens lagstiftning än tidigare. Lagstiftningen kan därför ses som en möjlighet för producenten att kvalitetssäkra sin produktion. Livsmedelsverket är central myndighet för livsmedelskontrollen. Jordbruksverket är central myndighet för foder- och djurskyddskontrollen i primärproduktionen. I praktiken är det länsstyrelserna, Livsmedelsverkets kontrollpersonal på slakterierna och distriktsveterinärerna som utför kontrollen.

Livsmedelslagstiftningen i Miljöhusesyn
I Miljöhusesyn återfinns några av kraven i förordningarna, men den som producerar livsmedel är skyldig att känna till och uppfylla samtliga bestämmelser i lagstiftningen. Information om bestämmelserna i livsmedelslagstiftningen finns i Livsmedelsverkets vägledning om livsmedelskontroll i primärproduktionen och i nationella branschriktlinjer vilka innehåller rekommendationer om hur bestämmelserna och målen i lagstiftningen ska uppnås. Läs mer om Branschriktlinjer på www.miljohusesyn.nu.

Hur sker kontrollen?
Myndigheternas uppgifter är att kontrollera att företagen lever upp till kraven i lagstiftningen. I förordning EU 2017/625 betonas att kontrollen av livsmedelssäkerhet ska fokusera på granskning och bedömning av företagens egen kontroll mot gällande bestämmelser. Det görs t.ex. genom genomgång av rutiner och arbetsinstruktioner, resultat från mätningar och analyser och korrigerande eller förebyggande åtgärder som genomförts. Vid kontrollen görs en bedömning både av företagets system för egna kontroller och om dessa följs, dvs. om arbetsinstruktionerna följs, om personalen har kunskap för det de ansvarar för, om hanteringen är sådan att livsmedel eller foder inte förorenas, om dokumentationen stämmer osv.

Inspektion av pågående verksamhet görs också. Slutligen görs en bedömning av om kraven och målen i lagstiftningen uppfylls. Kontrollförordningarna riktar sig till myndigheterna, bl.a. till Livsmedelsverket, Jordbruksverket och länsstyrelserna.
Länsstyrelserna ansvarar för kontrollen av foder och livsmedel i primärproduktionen och ofta görs kontrollerna samtidigt. Vanliga brister som upptäckts i kontrollen de senaste åren är bristande dokumentation vid:

  • läkemedelsbehandlingar av djur
  • användning av växtskyddsmedel
  • inköp av foder
  • bristande hygien och underhåll av mjölktanksrum

Bristerna måste alltid åtgärdas. Om de inte tas om hand kan det leda till sanktioner, böter eller förelägganden. Tillsyn över användning av kemikalier utförs av arbetsmiljöinspektionerna, länsstyrelserna och de kommunala miljönämnderna, som har delat ansvar för att kontrollera att de som yrkesmässigt använder kemiska produkter gör det enligt gällande regler. Kemikalieinspektionen har ingen tillsyn över användning av kemikalier.

Djurskyddslagstiftningen

Alla djur som hålls av människor samt viltlevande försöksdjur omfattas av djurskyddslagstiftningen. På djurskyddsområdet finns det dels lagstiftning på EU-nivå i form av bl.a. förordningar och direktiv samt dels nationell lagstiftning i form av en djurskyddslag och en djurskyddsförordning som påverkar våra föreskrifter.

Djurskyddslagen
Nuvarande djurskyddslag (2018:1192) trädde i kraft den 1 april 2019. Den ersätter djurskyddslagen från 1988 vilken i sin tur ersatte Sveriges första djurskyddslag, lagen (1944:219) om djurskydd och lagen (1937:313) angående slakt av husdjur. Djurskyddslagen innehåller grundläggande bestämmelser med syftet att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur.

Djurskyddsförordningen
Djurskyddsförordning (2019:66), som trädde ikraft 1 april 2019, innehåller kompletterande bestämmelser till djurskyddslagen (2018:1192). Den innehåller olika kapitel, bl.a. 2 kap Allmänna bestämmelser om hur djur ska hanteras, hållas och skötas, 4 kap Vård av djur och operativa ingrepp, 5 kap. Slakt och annan avlivning av djur, 6 kap Förprövning och tillstånd, 8 kap. Offentlig kontroll och myndigheternas uppgifter och 9 kap. Djurförbud och omhändertagande.

Jordbruksverkets föreskrifter
Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2010:15) om djurhållning inom lantbruket m.m., även kallad L100, har arbetats om till sex djurslagsspecifika författningar enligt nedan. Även L101, föreskrifterna om hästhållning, och L10 föreskrifterna om hållande av strutsfåglar har ändrats. Samtliga nya föreskrifter började gälla från 1 mars 2019.

Statens jordbruksverks föreskrifter består av flera djurslagsspecifika författningar. De författningar som är aktuella för lantbruksverksamhet och som tas upp i Miljöhusesyn är följande:

  • L10 Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2019:5) om hållande av strutsfåglar.
  • L101 Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:17) om hästhållning.
  • L104 Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:18) om nötkreaturshållning.
  • L106 Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:20) om grishållning.
  • L107 Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:21) om fårhållning.
  • L109 Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:22) om gethållning.
  • L111 Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:23) om fjäderfähållning inom lantbruket m.m.
  • L112 Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:24) om kaninhållning inom lantbruket m.m.

Jordbruksverket har också tagit fram kontrollinstruktioner för grundvillkorskontroller. Läs mer om Kontroll inom jordbrukarstöd och grundvillkor på www.jordbruksverket.se.

Information från livsmedelskedjan om slaktdjur
När djur lämnas till slakt ska slakterierna alltid begära in, ta emot, kontrollera och reagera på information som bl.a. rör djurens hälsotillstånd och eventuell läkemedelsbehandling. Informationen ska enligt grundregeln finnas hos slakteriet senast 24 timmar innan djuren ska slaktas för att slakteriet ska kunna reagera på informationen, rätt till undantag finns dock och i Sverige är praxis att informationen ska finnas på slakteriet samtidigt som djuren kommer dit. Informationen ska innehålla:

  1. Hälsoläget på gården djuren kommer ifrån och bland djuren i närområdet.
  2. Slaktdjurets/djurens hälsotillstånd.
  3. Uppgifter om läkemedelsbehandling eller annan behandling som djuren fått under en relevant period före slakt och med en karenstid på mer än noll dagar, tillsammans med behandlingsdatum och karenstid.
  4. Förekomst av sjukdomar som kan påverka köttets säkerhet som livsmedel (zoonoser).
  5. Analysresultat från övervakning och kontroll av zoonoser (t.ex. salmonella) och läkemedelsrester och andra analysresultat med betydelse för köttets säkerhet som livsmedel.
  6. Relevanta rapporter om besiktningar före och efter slakt av djur från samma gård, inklusive rapporter från officiella veterinärer.
  7. Produktionsuppgifter, om uppfödaren har uppgivit att sjukdomar förekommer (enligt punkt 4).
  8. Namn och adress på den veterinär som vanligen anlitas (besättningsveterinär).

I normalfallet är den hälsodeklaration du gör på slakteriets leveranssedel när djuren hämtas utformad enligt dessa krav. Om information saknas eller något i informationen skulle tyda på hälsofara eller om det finns andra avvikelser, som enligt slakteriet kräver veterinärmedicinsk utvärdering, ska den officiella veterinären (besiktningsveterinären) meddelas omgående. Slakt får då inte ske förrän den officiella veterinären ger tillåtelse till det. Läs mer om Rena djur till slakt på www.livsmedelsverket.se, tel. 018-17 55 00.

Arbetsmiljölagstiftningen

Arbetsmiljön omfattar alla faktorer och förhållanden i arbetet som omfattar tekniska, fysiska, arbetsorganisatoriska, sociala samt arbetets innehåll.

Arbetsmiljölagen
Arbetsmiljölagen (1977:1160) antogs av riksdagen 1977 och började gälla den 1 juli 1978. Den har därefter ändrats flera gånger.
I arbetsmiljölagen, AML, finns de allmänna krav som gäller för miljön på jobbet. Syftet med arbetsmiljölagen är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet och att skapa en god arbetsmiljö. Där står det till exempel att arbetsgivaren är ytterst ansvarig för arbetsmiljön och ska leda arbetet mot en bättre arbetsmiljö.
Regeringen har utfärdat en arbetsmiljöförordning (1977:1166) med vissa kompletterande regler.

Arbetsmiljöverkets föreskrifter
Arbetsmiljöverket är den myndighet som har fått i uppdrag av regeringen att mer i detalj bestämma vad som gäller för arbetsmiljön. Därför ger Arbetsmiljöverket ut föreskrifter, Arbetsmiljöverkets författningssamling, t.ex. (AFS 2006:4), som preciserar vad som gäller för arbetsmiljön till exempel för buller, farliga ämnen, ensamarbete och arbetsplatsens utformning.